Här kommer du kunna läsa om vad en befästning egentligen är, och hur de fungerar. Om inte det vore nog, så är artikeln en makalös historia över befästningarnas spännande utvecklingar genom historien.
Vad är en befästning?
Det yttersta funktionen av en befästning är att möjliggöra för den svagare att försvara sig framgångsrikt mot den starkare. Genom tiderna har befästningar ständigt tävlat mot anfallsvapen, och de två har fört varandras utveckling framåt.
Ett lands försvar kan inte fungera utan försvarsanläggningar. Med försvarsanläggningar menas ledningscentraler, förråd, sensoranläggningar, sambandsanläggningar, baser och garnisoner. Dessa försvarsanläggningar behöver ett fortifikatoriskt skydd som anpassats efter hotbilden gentemot anläggningen.
Befästning, eller fortifikation, är ingen ny uppfinning. Befästningar har sedan forntiden fyllt samma funktion – att försvara ett landområde med hjälp av dess bestyckning. Oftast finns det någon typ av eldvapen, eller artilleri i befästningen.
I normala fall är befästningen utformad att fungera endast som försvarsanläggning. Det finns dock undantag, där befästningen innehåller borgar, slott och annan verksamhet som inte är militär.
Historiens befästningar
Under forntiden var befästningar en del av den naturliga terrängen. Idag har de utvecklats och kräver mycket avancerad teknik. När anfallsvapen utvecklas och blir effektivare tar det inte lång tid innan befästningarna gör detsamma. Anfall och försvar går hand i hand genom historien.
Hur såg befästningar ut under forntiden?
När man byggde de allra första befästningarna använde man sig av terrängen. Den svårtillgängliga terrängen, såsom höjder, öar, uddar och branta stup utnyttjades. Med hjälp av vallar och gravar kunde det naturliga skyddet förstärkas.
När befästningarna började byggas behövde man så klart också luska ut hur man kan ta sig förbi eller förstöra dem. Det var ungefär år 400 f.Kr de första katapulterna började användas. Katapulterna gjorde det möjligt att slå sönder befästningar.
Hur såg befästningar ut på medeltiden?
Under medeltiden utvecklades feodalsamhället, vilket ställde nya krav på befästningar. Därför började man bygga borgar där innehavaren samt kringresande kungar och stormän kunde bo. Borgarna blev de befästningar som definierar de medeltida befästningarna.
Borgarna byggdes ofta på kullar så att viktiga vägar och vatten kunde behärskas. Borgens väggar fungerade också som yttervägg för förråd och bostäder. Det bästa exemplet på hur man byggde borgar i städerna på medeltiden är Visby.
Hur såg befästningar ut under 1500- och 1600-talet?
Under 1500- och 1600-talet delades konsten om befästningar in i skolor. De mest framträdande är den italienska, franska och nederländska skolan. Först ut var den franska och italienska skolan, följt av den nederländska. Den franska ingenjörkåren kombinerade det bästa från Italien och Nederländerna.
I Italien utvecklades bastionen. Bastionen är en fästning där det runda bröts av med vinklar som bildade spetsar. Alla dessa vinklar innebar att en angripare inte kunde få till ett frontalangrepp. Dessutom kunde man skjuta angriparna på terrängen framför fästningen från sidan.
Den nederländska skolan blev känd eftersom de på grund av det nederländska frihetskriget 1568 varken hade råd, eller tid, att bygga befästningar på italienskt vis. Istället utnyttjade de sitt platta landskap. De byggde låga jordvallar som omgavs av en bred vattengrav.
Representant för den franska skolan är fransmannen Sébastien Le Prestre de Vauban. Det är mannen bakom idén att kombinera delar från den italienska och den franska skolan.
Hur såg befästningar ut under 1700-talet?
De befästningar som fanns i Sverige i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet var till stor del ritade av en fästningsarkitekt vid namn Erik Dahlberg. De befästningar han utvecklade var inledningsvis påverkade av de olika europeiska skolorna.
Dahlberg var känd för att utveckla fästningar där kanonerna var uppställda på höjden. Detta byggnadssätt gav en högre eldkoncentration där flera kanoner kunde skjuta på samma mål.
Hur såg befästningar under 1800-talet?
Under 1800-talet hände mycket inom vapenteknik och i förlängningen också befästningar. Det räfflade artilleriet och det röksvaga krutet med ökad skottvidd och eldkraft utvecklades. Sålunda var även befästningarna tvungna att vidareutvecklas.
Artilleriets räckvidd låg på 600 – 1200 meter, vilket ledde till att ett system med detacherade fort utvecklades. Detta var små befästningar som låg som en ring, 4 – 7 kilometer utanför huvudfästningen. De små befästningarna hade ett inbördes avstånd som var anpassat till artilleriets räckvidd.
År 1819 började byggnationen av Karlsborgs fästning. Inom dess vallar skulle en hel stad, med allt vad det innebar, rymmas. I krigstid skulle kungahuset, regering och riksbank fly till Karlsborgs fästning.
Murar hade hittills tillverkats av sten, jord och tegel. Under slutet av 1800-talet började spränggranaten för bakladdning och räfflade rör att användas, och murarna var tvungna att uppgraderas. Läs mer om granatkastare här!
Fortsättningsvis tillverkade man därför skydd av betong och pansar. Vapnen började nu utvecklas i en rasande takt, och den ständiga strävan att öka skyddet fortsätter än idag.
Hur såg befästningar ut under 1900-talet?
Första världskriget visade att den typ av befästning i form av en cirkel runt skyddsföremålet man hittills använt inte längre var lämplig. Därför började man istället i fredstid bygga ut stridsvärn, skyddsrum och hinder i områden där man planerar att strida.
Andra världskriget fick stora konsekvenser för hur befästningens framtid skulle komma att se ut. Inte bara rörlighet och snabbhet hade ökat. Bomber gav nu upphov till en stor stötvåg, markskakningar samt värme- och radioaktiv strålning. Flygets ökade kapacitet medförde att man med lätthet kunde komma åt mål långt bakom fiendens linje.
Dessa nyheter inom vapenteknik gav upphov till stora förändringar inom befästningstekniken. Nu behövdes avancerad teknik i befästningsanläggningarna.